Kriser hör till livet. Man talar om i huvudsak tre olika typer av psykiska kriser: mognads- eller utvecklingskriser, traumatiska kriser och existentiella kriser. Mognadskriser handlar om växt och mognad, traumatiska kriser handlar om plötsliga och oväntade händelser och existentiella kriser handlar om frågor vi ställer kring tillvaron, vår egen plats i den och om livets mening. Också traumatiska och existentiella kriser kan föra med sig tillväxt och mognad men det är inte mognaden eller tillväxten som utgör själva krisen vilket är fallet i mognadskriser. Det gemensamma för alla tre typer av kriser är att man då man befinner sig i någon av dem upplever att ens tidigare erfarenheter, kunskaper och tillvägagångssätt inte räcker till för att kunna hantera situationen. De tre typerna av kriser sammanfaller ibland, d.v.s. man kan vara mitt uppe i en trettioårskris, samtidigt drabbas av en traumatisk kris och p.g.a. dessa båda ytterligare uppleva en existentiell kris.


Parrelationens utvecklingskriser eller mognadskriser

Att leva i en parrelation är att leva i ett spänningsfält. Det är att leva i ett spänningsfält mellan ideal, drömmar och vardagsverklighet och besvikelser. I den här bemärkelsen skiljer sig parrelationer inte från andra relationer. I alla mänskliga relationer - i ex. vänskapsrelationer, i relationer till arbetskamrater och i relationer mellan barn och föräldrar - och då också i parrelationer har man att ta itu med olika mognads- eller utvecklingsuppgifter. De är i stort tre stycken:

1) idealisering

I början av alla relationer idealiserar man den andra då den andra står för allt gott, är bra på alla sätt och underbar. Så förhåller sig ett litet barn till sin mamma och pappa, så förhåller man sig till en nyförvärvad bekantskap, politiskt likatänkande, en kollega eller till en nyvunnen vän och så förhåller man sig till den man förälskar sig i.

2) polarisering

I polariseringen inser man att den andra inte är bara god, bra på alla sätt eller underbar. Polarisering innehåller tre huvudsakliga kännetecken d.v.s. a) generalisering - den andra är alltid lika hopplös, om den nu ens en gång skulle fungera bättre men när den aldrig kan göra något vettigt. b) antingen - eller - tänkande: om den andra gör si, ja då är hen inte min vän eller då älskar hen mig inte men om den andra gör så, ja, då är hen min vän eller då älskar hen mig. c) projektion - den andra är allt svårt, allt besvärligt och allt ont. I polariseringen är man färdig att säga upp vänskapen, bekantskapen eller ta sig ur parrelationen.Den tredje uppgiften i alla relationer är

3) integration

I integrationen ser man att den andra är både underbar och besvärlig, både klok och dum, både ond och god. Samtidigt vill man utgå ifrån att den andra är mera underbar än besvärlig, mera klok än dum och mera god än ond. Man ser mera den konkreta, verkliga personen än abstrakta drömpersoner och ideal. Det finns andra sätt att beskriva mognadskriser eller utvecklingskriser uttryckligen i parrelationer. Man kan tala om symbiosen, särskiljandet och kompanjonskapet.

Symbios

Den inträffar från det att man blir förälskad och inleder en relation med den man förälskat sig i. Man går helt upp i varandra och det är något som ofta syns också i kroppsspråket. Många förälskade går hand i hand eller tätt omslingrade och kan sitta timtals och titta varandra i ögonen. Många tillbringar all tid som bara är möjligt med varandra. I förälskelsen och symbiosen kan man ha svårt att koncentrera sig på något annat än på att tänka på den andra, man kan ha svårt att sova, man kan förlora sin aptit och man kan uppleva att man expanderar, utvidgas som människa och att ingenting längre är omöjligt för en att uppnå. Man mera förälskad i drömbilder och ideal än i den konkreta och verkliga människan. (Jämför idealisering ovan) Samtidigt är förälskelsen och symbiosen mycket värdefull. Det är värdefullt och en stor gåva att åtminstone en gång i livet få uppleva att man är sedd som full av enbart möjligheter eller att få se en annan människa som full av enbart möjligheter. Mycket i populärkulturen är fokuserat på förälskelse och symbios. Många popsånger förkunnar: "Oh, baby, baby please don´t leave me! Oh, baby, baby please, I can´t live without you!"
Forskare hävdar att förälskelse varar - om man har tur - från allt från en halv timme till ett och ett halvt eller två år. Därefter är det dags för särskiljandet. Och i särskiljandet är det kärlekens tur att visa sig på den styva linan.

Särskiljande

I särskiljandet avtar förälskelsen och symbiosen. Vardagen sätter in och det blir dammtussar under sängen och man börjar mer och mer se den andra som den verkliga person den är på gott och ont. Man upplever också att man själv inte heller längre är den där expansiva och fantastiska personen som man upplevde i symbiosen. Båda har dessutom egna engagemang, arbeten och livsprojekt. I parrelationen gäller det nu att hitta vem just jag är i den här relationen, på psykologins språk: det handlar om individuation, att bli en särskild individ i en tvåsamhet som kallas parrelation. Populärkulturen är inte lika inriktad på särskiljandet. Det är få popsånger som förkunnar: "Oh, baby, baby, I can live without you - but - I´d rather live with you!" Här sätter polariseringens (se ovan) mekanismer in med full styrka. Det är just i särskiljandet som också kärleken kan sätta in med sin kraft. Till skillnad från förälskelsen, som mera handlar om att älska den andra p.g.a. hans eller hennes goda sidor, är kärleken en kraft som handlar om att älska den andra trots att den är en både och - människa, en människa som är både bra och dålig, både ljuvlig och tråkig, både ond och god. M.a.o. man utvecklar rika beskrivningar av varandra. Att få älska en annan människa med både goda och dåliga sidor och att själv få bli älskad med både sina goda och dåliga sidor - det är en ännu större gåva än att älska den andra bara för dens goda sidor eller att själv bli älskad för bara sina goda sidor. Särskiljandet är också i övrigt ett stort kriscluster. Inte sällan har par barn som är på väg in i tonåren med allt vad det innebär, fortfarande kan par ha bostadsskulder att kämpa med, bådas arbetsplatser kräver allt större och effektivare insatser, de egna föräldrarna åldras och behöver allt mera hjälp och omsorg. Man talar om sandwich - föräldrar - man är föräldrar i två riktningar: dels är man föräldrar till sina egna barn och dels blir man allt mera föräldrar i relation till de egna föräldrarna. Dessutom är underhållningsvärlden full av bilder av den romantiska perfekta parrelationen och det fulländade passionerade sexlivet samtidigt som kvällstidningarnas löpsedlar berättar om det ena kraschade äktenskapet eller parrelationen efter det andra. Det verkar då dessutom som om de flesta av ens vänner och bekanta har skiljt sig.
Särskiljandet är något nödvändigt i en parrelation. Särskiljandet betyder ett mognande där båda växer som två särskilda individer som står på egna ben och som samtidigt lever och växer tillsammans. Samtidigt kan särskiljandet framskrida i en negativ och destruktiv riktning om båda börjar leva så egna liv att det inte finns rum för något gemensamt och man upphör att kommunicera och prata med varandra om vad som är på gång i bådas liv och i det gemensamma.

Kompanjonskapet

Att kommunicera tillräckligt mycket och att tillräckligt mycket dela egna och gemensamma saker för in i kompanjonskap. Kompanjonskap innebär att man är vänner och kompanjoner som stöder varandra och hjälps åt så gott det går. Man har rum som individ och en egen person i relationen och den andra har rum som individ och egen person i relationen och man har rum för det gemensamma. Här växer sig integrationen (se ovan) allt starkare.

Symbiosen, särskiljandet och kompanjonskapet kan inte tydligt skiljas åt utan de följer livets mönster i stort där allting tenderar att vävas in och flyta in i allting. Det kan finnas kompanjonskap i symbiosen och det kan finnas förälskelse i likaväl i särskiljandet, kompanjonskapet som symbiosen liksom det kan finnas kärlek i symbiosen. Det finns forskare som hävdar att det i alla relationer pågår ett ständigt cykliskt förlopp av idealisering - polarisering - integration och att det i alla parrelationer likaså pågår ett ständigt cykliskt förlopp av symbios - särskiljande - kompanjonskap. Småningom, menar forskarna, kuggas integration och kompanjonskap in allt mera och växer sig genom de cykliska förloppen allt stabilare.


Traumatiska kriser

En traumatisk kris handlar om att något plötsligt och oväntat sker som sätter hela ens tillvaro i gungning. Exempel på traumatiska kriser i parrelationer är otrohet, hot om skilsmässa eller skilsmässa, våld, ofrivillig barnlöshet och ett barns död. Också andra traumatiska kriser som t.ex. att den ena blir arbetslös eller får en livshotande sjukdom eller att en nära familjemedlem dör, inverkar självfallet på parrelationen.I en parrelation kan en kris ha haft ett långt och utdraget förlopp som en mognadskris i särskiljandet med stark polarisering (se ovan) och som sedan resulterar i en traumatisk kris då den ena säger att hen vill skiljas.
Kristeori har fångat upp något av det hur människor kommer till rätta och tar sig igenom traumatiska kriser. Kristeori kan självfallet inte säga allt om alla alltid och överallt. Samtidigt kan kristeori vara till hjälp med att förstå något av det som händer när man är i en traumatisk kris.
Den utlösande händelsen till traumat, kommer som en blixt från klar himmel. Många människor säger att det känns då som om det inte längre finns någon fast mark under fötterna, som om de ramlade ner i ett stort, svart hål och ingenting är längre säkert. Människors sätt att komma till rätta i en sådan outhärdlig situation sker stegvis, som att gå upp för en trappa, steg för steg.

Det första trappsteget

är chock och förnekande, t.ex.: "Det här kan inte vara sant!" Om den ena i en parrelation har meddelat att hon/han vill skiljas kan förnekandet handla om att "Det här kan inte hända oss!"

Det andra trappsteget

är en känslomässig berg - och - dal - bana med många olika och motstridiga känslor. En känsla som kan vara speciellt stark är ilska som får många olika uttryck: "Så här kan du inte göra mot mig!" "Jag ska visa dig!" "Det här ska du få ångra!" "Varför har du inte sagt något tidigare!" "Jag vill ut ur relationen för jag har aldrig älskat dej!" är några exempel.

Det tredje trappsteget

är köpslående t.ex.. "Du får hålla huset och allt annat med bara jag slipper dig!" "Jag gör vad som helst bara du stannar! Jag lovar att jag ändrar på mig, vad som helst bara du stannar!"

De tre första trappstegen är - trots att de verkar enbart negativa - ändå (trapp)steg i att på något sätt uthärda och komma till rätta i en outhärdlig situation. Hjärnan behöver time - out. Om en människa i de första skedena i en traumatisk kris skulle kunna ta till sig allt som hänt och händer och skulle kunna se vad allt det kommer att betyda för resten av livet skulle människan helt enkelt inte orka existera. Det är på

Det fjärde trappsteget

som man börjar kunna ta till sig det svåra som har hänt och att det har hänt "just mig och dej, just oss". Det fjärde trappsteget handlar om sorg och depression. Man är inte längre fast med tankar som snurrar på nytt och på nytt i själva händelsen och traumat man upplevde då. I det här skedet kan man börja sörja det som har hänt och att det har hänt.

Det femte trappsteget

handlar om accepterande. Genom sorgen är det möjligt att acceptera att det svåra har hänt. Det handlar inte om att man skulle behöva acceptera t.ex. otrohet utan det handlar om att man accepterar att det har hänt. Man anklagar inte längre varandra utan man ser att människor är bristfälliga och att livet är bristfälligt.

De följande trappstegen

handlar om nyorientering. Trauma är grekiska och betyder sår. På de första trappstegen är såren öppna och smärtsamma. I nyorienteringen har såren läkts. Det kommer alltid att finnas ärr men nu gör det inte längre så ont att röra vid dem. Man kommer att få leva med det som har hänt resten av sitt liv, men det går att leva med det och att leva vidare under förändrade och nya omständigheter.

Att ta sig igenom en traumatisk kris kan räcka ett och ett halvt till två, tre år. Samtidigt bör man se att varje människa behöver just sin tid och sitt sätt.
Man går inte heller kristrappan ett steg i gången eller bara uppåt steg för steg. Man kan gå upp och ner, fram och tillbaka i kristrappan. Småningom börjar man ändå att vistas mera på något speciellt trappsteg. Om man har människor som stöder och som man kan prata med och vara sig själv med - familj, vänner och professionella - orkar man bättre vidare uppför trappan.

I en traumatisk kris kan man uppleva olika fysiska och psykiska reaktioner. Man kan t.ex. känna att allt är overkligt, att man liksom "går bredvid" sig själv, man kan må illa, ha svindel, ha värk och smärta i kroppen, man kan förlora matlusten, man kan ha självmordstankar, man kan få svårt att sova, man kan få svårt att koncentrera sig på något eller man blir glömsk och minns inte saker. Det är inte något fel på en för att man har sådana psykiska och fysiska reaktioner. Det är naturligt att reagera så på en outhärdlig situation. Det viktiga är att man inte blir ensam och utan stöd.
Också ifråga om traumatiska kriser i parrelationen som t.ex. hot om skilsmässa och otrohet är det bra om paret går kristrappan tillsammans genom att t.ex. gå i familjerådgivning eller terapi tillsammans. När det gäller våld är det bra att se andra alternativ än terapi tillsammans. Se mera under våld.