Hur ska vi reagera på det faktum att vi under livets gång tidvis slits av personliga konflikter? Det tycks höra till våra livsvillkor både att kunna göra illa och att bli felbehandlade, sårade och kränkta av andra.

I kristna kyrkor och samfund predikar man förlåtelsens och försoningens väg. Det handlar om att gång på gång ge varandra nya chanser att visa mänsklighet istället för brutalitet, att på nytt och på nytt orka tro på en förändring till det goda, att arbeta för en hållbar gemenskap.


Vad innebär försoning?

Några förslag:
att man lär sig leva sida vid sida, utan att blanda sig i andras angelägenheter
att man har beredskap till fredlig samvaro
djup återförening, kärlek, harmoni

Den försoning man inom kyrkorna talar om och vill arbeta för är något mer än att bara härda ut i varandras sällskap. Man söker en försoning där något förlorat blir återupprättat och där möjligheter till ömsesidig gemenskap finns. En sådan djupgående försoning når man kanske bara genom förlåtelse. För att förlåtelse ska vara möjlig krävs att båda parter ska vara tillgängliga och villiga och förmögna till kommunikation.

Många gånger känns det omöjligt att förlåta. Det kan delvis bero på hur man tänker om förlåtelse. Om man tänker att förlåtelse betyder att man på något sätt säger att det som hände var ok, är det svårt att förlåta. Eller om man förväntas glömma det som hänt. Eller att den som gjort sig skyldig till något blir fri från det faktum att han eller hon gjorde något fel, eller att det skulle vara ok att göra så igen. Eller att vi inte mer har rätt att kräva rättfärdighet. Om man tänker så om förlåtelse kan det vara svårt att vilja förlåta. Men:

  • När vi förlåter något, betyder det inte att vi tolererar det som har skett
  • När vi förlåter något, betyder det inte att vi vill glömma det som har skett
  • Förlåtelse betyder inte att den som har gjort fel blir oskyldig – han eller hon har fortsättningsvis gjort fel
  • Förlåtelse betyder inte att vi ger upp kravet på rättfärdighet
  • Förlåtelse betyder inte att vi ger en fribiljett till att göra fel igen.(Michael Henderson)

(Michael Henderson)

Förlåtelse innebär att vi på något sätt ändå lyckas återuppta relationen, att vi lyckas återfå vårt förtroende. Det är en djupgående process där vi integrerar det skedda i vår egen livsberättelse.

Förlåtelsen är en ömsesidig process, som involverar båda parterna. Den är en gemensam angelägenhet, även om det är den ena partens skuld att förlåtelse och försoning behövs. Ömsesidigheten bygger på upplevelsen av delad mänsklighet: vi är båda människor som lever i en ofullständig tillvaro. Vi vill ändå båda göra vårt bästa för att ge godheten prioritet framom omänsklighet och brutalitet.

Människor som är kränkta och sårade har ofta mycket känslor att leva sig igenom. Utifrån kan vi aldrig komma och berätta hur eller när förlåtelse är möjlig. Vi kan hjälpa och stöda, men vi måste göra det med största respekt.

Den som har gjort fel har följande utmaningar:

medge att han eller hon var den ansvariga aktören
ta avstånd från sina handlingar (genom att medge att de var fel) så att det blir klart att han eller hon inte skulle göra samma sak igen. Han eller hon är inte längre ”samma person”.
visa sin ånger till den som hon skadat för att han eller hon har åsamkat den andra den här skadan. Minnet av vad som hänt, sanningen, är viktig.
Förbinda sig att bli en person som inte skadar andra; och visa det i både ord och handlingar (han eller hon äger hela bevisbördan)
Visa att han eller hon förstår vilken skada han eller hon förorsakat i den skadades perspektiv, kunna sätta sig in i den sårades ställe.
berätta hur det kom sig att han eller hon gjorde fel, att det skedda inte ger uttryck för hela hans eller hennes person, och att han eller hon nu är värd godkännande. Berättelsen ska kunna ge svar på den sårades frågor ”vem är den här personen, när han eller hon kunde såra mig så?”
(Charles L. Griswold)


Foto: J Terlinden copyright

Samvetet är ett tecken på att det finns en moralisk gemenskap, som den som har gjort fel nu känner sig utanför. Genom att be om förlåtelse vill han eller hon igen bli accepterad i den moraliska gemenskapen. Han eller hon kan ändå inte kräva förlåtelse genom att uppfylla de här villkoren. Genom att istället bara be om förlåtelse, visar han eller hon att han har förändrats och respekterar den sårade, och förstår att det inte är lätt att förlåta. Det handlar om att visa respekt, ödmjukhet, tålamod, sympati och nästankärlek.


Genom att uppfylla något eller alla av de här villkoren visar personen att den inte är ett moraliskt monster, okänslig för andras lidande. Han eller hon visar att hans eller hennes samvete har reagerat.


Om förlåtelse och försoning ska komma till stånd, behöver den som blivit sårad också genomgå en process. Det kan kännas främmande att också den som blivit drabbad av en annans fel bidrar till förlåtelsen. Ofta är det ändå viktigt att i någon mening kunna förlåta, för att inte fastna i bitterhet eller andra negativa känslor som binder ens liv.

Om man ser på ondskan som något som tillhör våra mänskliga livsvillkor, som vi alla någon gång faller för, ser vi situationen också som en gemensam angelägenhet. Det innebär inte att den som gjort fel har rätt att kräva förlåtelse. Inte heller att den som blivit drabbad genast eller ens alltid kommer att kunna förlåta.

Den som blivit kränkt har följande utmaningar:

  • Han eller hon ska undvika hämnd. Positionen som sårad människa ger en inte rätt att hämnas. Gör man det stiger man själv ut ur den moraliska gemenskapen.
  • Han eller hon ska vara beredd att sluta hysa agg. Att bära agg eller bitterhet förminskar en som människa, och gör det svårt eller omöjligt att leva i goda relationer.
  • Han eller hon ska revidera sin syn på den skyldiga. Det handlar om att kunna se den andra inte bara som en skurk, utan också få syn på andra sidor. Att ge upp bilden av den andra som ett moraliskt monster eller något i den riktningen.
  • Han eller hon ska revidera sin egen självbild, på så sätt att han ger upp sin moraliska överlägsenhet och bejakar istället bådas mänsklighet.
  • Han eller hon ska, när tiden är inne, vända sig till den skyldiga och bekräfta förlåtelsen.

(Charles L. Griswold)

Poängen med Griswolds analys av vad förlåtelse är, är inte att förse oss med en bekväm checklista som gör att vi vet när vi kan förlåta eller vänta oss förlåtelse. Poängen är i stället att beskriva skuld som uttryck för en förlorad samhörighet i en gemensam moralisk mänsklighet, och förlåtelse som en verklig möjlighet på väg till försoning i en tillvaro där kränkningar och felsteg är lika verkliga.

Förlåtelsen innebär en syn på människan som moralisk varelse för att vi lever i gemenskap med och i relation till varandra. Moralen, samvetet, är något som är förankrat i den gemensamma upplevelsen av att vara människa. Vi växer in i en moralisk känslighet genom att vara en del av mänskligheten. Men eftersom individualismen är väldigt stark i vår tid, försvagas den här känsligheten.

När det blir allt mer ok att själv bestämma vad som är rätt, att lägga sina egna intressen i främsta rummet, försvagas också viljan och förmågan att försonas – vare sig man är den kränkande eller kränkta parten. Därför tänker jag att uppdraget att leva i försoningens tjänst rör oss på alla plan: vi behöver vara uppmärksamma på det här perspektivet både i våra nära relationer och i större sociala och politiska sammanhang.

Källor:
Charles L. Griswold
Michael Henderson